Den bara gnager...

..den där prestationsångesten. Den där lilla piken. Den där lilla raden på Favoriter som skriker åt mig att min blogg finns och vill ha uppmärksamhet.
Men jag drar mig. Tittar in, "konstigt att ingen kommenterat, jag har ju inte lagt ut något på en månad...", tittar ut.

Jag har någon alldeles självpåtvingad prestationsångest över min blogg. Det kommer en massa inlägg som jag bara måste skriva, och sen blir det inte. Och innan jag har skrivit dem så kan jag ju inte skriva alla de där andra jag tänker skriva efter. Så högen blir större och större. Och någonstans så vill jag ju att det ska vara roligt, intressant, hurtigt. Något som är intressant, som får en att dra lite på smilbanden, som får en att tänka efter och begrunda livet...
Ja, men då så, då är det ju bara att slänga ut nåt!

Nej, att vara eller icke vara, det är frågan om bloggens existens.

Nu, till exempel, borde jag skriva något om hur hela mitt liv förändrades i helgen som var. Hur jag saknar Katrin, kanske ett fint inlägg om våra tre år tillsammans.
Om alla te-stunder, gnabb om duschdraperier och icke-tömda sopor, frågor över livet, störande i spännande böcker, skönsång respektive gruffande på morgonen, Bob Marley, bröllop, Lark Rise, tända ljus, tortellini, hysteriska utbrott på våra garderober, fester, våfflor på balkongen, Vem vet mest, presenter som behöver slås in, soppåsar på dörrhandtaget och gamla tepåsar...
Och så mycket, mycket mer.

Jag behöver kanske inte prestera så mycket mer ändå...